Rackarhulda läser
Bitterfittan av Maria Sveland. Jag har missat denna klassiker i svensk genuslitteratur och eftersom uppföljaren just kommit ut tänkte jag läsa ikapp. Men herregud, nog är hon bitter alltid. Hon verkar inte ha träffat en vettig karl i hela sitt liv. Eller så är det ett slags deprimerande nybörjarlitteratur. Men har man någorlunda koll på genusperspektiv och könsmaktsordning blir det mest tramsigt. Framförallt gillar jag inte hur huvudpersonen sitter och tittar på folk (par) och analyserar hur de har det i sina liv. Bara för att man sitter tysta betyder det i sanning inte att man är osams eller har ett hemskt liv. I mina ögon är hon en bitter rånolla som tror att hon är något. Det finns betydligt bättre genuslitteratur än så här.
