Rackarhulda på sparrisjakt
Rackarhulda är inte speciellt rädd för bönder men de skånska är nog rätt läskiga eftersom man inte förstår vad de säger. Alltså tog jag med mig min egen tolk/chaufför och i morse drog vi iväg. Jag hade nogsamt studerat hemsidan och kartan och trodde mig ha rätt bra koll. Samma sak trodde maken/tolken som är uppväxt i trakten och hittar på alla småvägar. Dock hade bonden med gårdsförsäljning missat en liten detalj, nämligen att sätta upp en skylt som visar vilken gård som säljer. Alltså for vi omkring bland gårdarna, på rätt väg, men man kan ju liksom inte attackera varenda bonde så vi gav upp. Om det varit en vanlig affär hade jag sonika marscherat ut men nu gällde det ju så exotiska saker som brytskördad kravodlad kullasparris! Med väldigt kort skördetid! Alltså beordrade jag maken, som var så lagom road då han inte äter sparris och dessutom såg sin cykeltur gå åt skogen, att köra tillbaka till en annan gårdsförsäljning. Vi hade nämligen åkt förbi en STOR skylt som utlovad potatis, men nere i hörnet stod det i liten text även sparris. Sagt och gjort, in till gården, med makens sura kommentarer om grusvägen, men jag menar är det bonnlandet så är det. Väl framme kom vi mitt in på en gård och att vända diskret gick liksom inte. Men se där kom en bonde, eller åtminstone en gladlynt människa och jag kastade mig ur bilen och nästan skrek: har ni sparris? O ja svarade hon och följde oss in i potatislagret , och där fanns de åtråvärde paketen med sparris! Jag tar allihop sa jag, och hon såg nästan rädd ut och sa försiktigt att hon hade fler inne i huset. Men jag kände mig nöjd och bar försiktigt mina dyrgripar ut till bilen. Våran färskpotatis är snart klar ropade hon efter oss när vi hastigt avlägsnade oss, med kosan ställd mot civilisationen. Men vi lär komma tillbaka, för har man en stor skylt ska man ha många besök!
