Jag, mig och mitt...
Jag har under tre veckors tid studerat mänskligheten - eller åtminstone den svenska, danska och tyska - och jag är oroad, djupt oroad. Det allena rådande beteendet handlar nämligen enbart om jag, mig och mitt! Och dessutom verkar alla lämna sin hjärna hemma i byrålådan när de åker på semester. Åtminstone är det så jag tolkar vad som händer på vår lilla strand. Det är i alla fall ingen som förstår relativt enkla skyltar (inte sådana där svåra som man fick lära sig på bilskolan och sedan har glömt bort utan just ganska enkla). T ex betyder ju 30 att man ska köra ganska sakta, inte lägga ihop de båda skyltarna till 60 och sedan köra som en galning på den lilla gatan som leder ner till stranden och som är full av barnfamiljer på väg just dit. Hundar får inte vara på stranden mellan maj och september. Det betyder då att de inte får vara där varken morgon eller kväll, utan just inte alls. Och inte är det så synd om dem, det finns nämligen gott om badplatser för både hundar och hästar, men inte just på stranden där vi människor, och framförallt små människobarn, vill hålla till. Och stann- och parkeringsförbud pga av räddningsväg betyder ju just det. Och åtminstone jag är glad om ambulansen kan komma fram om någon håller på att drunkna eller brandkåren ifall det börjar brinna i ett hus!
Dessutom håller alla, jag säger alla, på att bygga. Hela tiden. Morgon, middag, kväll. En morgon när jag är på väg till stranden för att springa får jag sällskap med grannfrun längre ner på gatan som är på väg till stranden för att bada. I samma ögonblick som vi kliver iväg drar en granne igång en vinkelslip. Jag blir så trött säger hon uppgivet, alla bygger hela tiden. Hennes granne har nu byggt tre somrar i sträck och blir aldrig klar. Jag förstår inte att de inte kan visa lite hänsyn. Tänk om du åkte utomlands fortsätter hon, och hamnade på ett hotell som var en byggarbetsplats, du skulle ju bli GALEN! Men precis så är det här, hela tiden. Men just därför blir vi så oändligt glada när vår närmsta granne på kvällen kommer smygande genom trädgården och försiktigt frågar om han får börja spika redan kl 08:00 nästa morgon. Han har sett på väderleksrapporten att det ska börja regna och han vill så gärna få upp taket på sitt
förråd som han håller på att bygga. Och visst får han det, han frågar ju! Och har tänkt på att han kanske stör! Han får spika så mycket han orkar och vill, bara för att han visade lite normal hyfs! Fast visst är det konstigt när man blir jätteglad för just det som borde vara självklart...?
